Japp, ni ser mig på SM!!!!!!!

Första veckan av 5 i Stockholm. 3 dagar fullproppade med kolhydrater, beräkningar och energibalans. Jag trivs hysteriskt bra. Vi är en brokig skara människor från olika delar av Sverige. Ett störtskönt gäng. O gymmet ligger bokstavligen 20 meter från utbildningslokalen.  Nu när jag ska köra SM i AF är ju det mycket lägligt men den förnäma placering av gymmet. Hinner köra både lunchpass och kvällspass.
 
Ökade i bänkpressen. Det där med att ha någon med sig som passar och peppar är helt fantastiskt. Träffade Frida, som coachade mig på decembercupen och vips, så satt 70 kg i bänken. Måste göras mer av framöver.  Personbästan är en stor motivator och lusthöjare.
 
 
Tänkte dela några tankar om hur jag ska överträffa mig själv på SM i augusti. För JA, jag har bestämt mig för att vara med och kriga. Jag anser mig ha en mycket god chans att förbättra mina resultat sen sist och utifrån det, tillsammans med att jag har möjlighet att träna den mängd jag anser vara behövligt, tog jag beslutet.
 
Jag kommer periodisera chins och dipsträningen framförallt. Just nu hänger jag på vikt och och kör. Jobbar fn med +10kg. Byter till 15kg plattan nästa vecka då jag klarar 10st chins med 10 kg extra. Det är inte så lätt som man tror med tävlingsstrikta chins och dips. Domarna är hårda och jag vet med mig själv att jag måste sätta de första korrekt för att få ett bra flow och komma i rätt läge.
 
Rodden är min mardröm. Men så vet jag också att det handlar om mjölksyratåligheten och den ska jobbas med framöver. 1km på tid är tufft. Att lyckas fördela energin på ett så bra sätt som möjligt och i slutänden få en så bra tid som möjligt blir en stor utmaning.
 
Har i nuläget inte riktigt klart för mig när jag börjar min diet. Har inte klart för mig hur många kg jag behöver tappa och var jag landar. Sist handlade det om 10 kg på 15 veckor, men tänker inte ha en lika lång diet denna gång, eftersom jag inte har samma utgångsläge nu som då. Tänker att det löser sig på vägen. Men resan är igång och beslutet är taget, med flera variabler i åtanke. När jag väl bestämt mig gör jag inget halvdant, så allt eller inget kommer det bli, på gott och ont.
 
Wish me luck och följ mig gärna på vägen, både här och på instagram.... O naturligtvis bär jag Team MMsports färger och tävlar för dem. Tack för er support!
 
 
 
 

Time to talk

Ödmjukt, något vagt, men ändå med en inre övertygelse ventilerar jag nu det jag gått o funderat kring ett tag, dvs att ställa upp i SM i Athletic Fitness i aug. Usch och yes på samma gång. Ambivalent som fan, men jag kan inte stå och titta på ett år till. JAG VILL VARA MED! Tävla, mest mot mig själv och mot mina resultat i DC 2011. Men även mot alla andra grymma atleter som kommer vara där och kriga.
 
Det känns nervöst, läskigt, men också spännande. Jag behöver i så fall lägga upp träningen annorlunda denna gång. Jag behöver tänka till. Jag måste effektivisera. Hur kan jag nå mina mål på ett sätt där tunnelseendet inte tar över? Där tävlingsförberedelserna inte går ut över min omgivning på samma sätt som sist. Jag har ideér och jag har andra förutsättningar denna gång. Jag jobbar mindre och pluggar mer. Kommer kunna träna där det inte märks allt förmycket. Mina barn ska inte undra vart mamma tog vägen. Det är det inte värt.
 
Så hur blir det? Det får vi se. Bestämmer mig ordentligt i slutet av maj, beroende på status då, men räkna inte bort mig, för det känns riktigt bra i magen...
 
 
 
 
 

Jag tar mig friheter!

Jag springer inte mer än nödvändigt. Kalla mig lat, bekväm, ja det finns många fler ord för min olust till konditionsträning. I mina ungdomens år sprang jag utav bara satan, men alltid med en boll i sikte. Lagsport med bollar inkluderade var min grej. Jag älskade handbollen, men även innebandyn. När jag tränade inför Decembercupen och Athletic Fitness var jag tvungen att konditionsträna igen. Rodde, sprang i backar, massor av intervaller på bandet. Jag fick smälla till mig på käften varje gång innan, så tungt och trist tyckte jag det var. Men, jag hade ett mål, en boll i sikte.
 
Ikväll var det nödvändigt. Jag var tvungen att springa lite, utmana mina tunga ben, komma igång. Och med några små knep kom jag till skott. Random trance i lurarna, delmål med sikte på olika lyktstolpar och fritt utlopp för mina tankar gjorde att jag löpte 4 km. Utan att stanna.
 
Jag tänker bra när jag springer, funderar på livets små och stora spörsmål. Ikväll avhandlade jag fenomenet löpbandsnötarna med samma monotona hastighet, ca 7. Oftast tjejer. Oftast samma tjejer. Oftast samma tjejer som aldrig kommer därifrån.
 
Jag tror att många av dessa skulle vilja kapa bojan till bandet och ge sig ut på upptäcksfärd i andra delar av gymmet, om de bara kände sig mer trygga, visste vad de skulle göra. Hade en plan som de säkert kunde utföra. Om de bara kände sig mindre uttittade och granskade. För så säger många. De vill, men vågar inte. Inte själva i alla fall.
 
Jag tror på styrketräningen, som en mycket god strategi för att hantera både oro och ångest. Jag tror på att det är bättre än att skära sig, att det är bättre än att självmedicinera med annat, som alkohol och droger. Styrketräning lugnar, den yttre styrkan väcker den inre styrkan till liv. Den skapar självförtroende och bidrar till en inre harmoni..
 
Så jag tar mig friheter i mitt jobb som kurator. Tar då och då med ungdomar som vill, till gymmet för att fungera som stöttepelare och motivator. Vi går förbi löpbanden, crossarna, cyklarna. Vi går helt enkelt vidare. För att kika på hantlarna, skivstängerna, viktskivorna. Tillsammans. Och just det där ordet tillsammans funkar sjukt bra. Vips så inträder tryggheten, modet och glädjen. Att upptäcka att man vågar mer än man trodde och att det inte var så farligt är en hell of a boost. Ska understrykas att jag är inte är utbildad personlig tränare. Utger mig inte för att vara det heller. Det jag vill åstadkomma är fler och bättre strategier på unga människors listor över hur de ska tackla och hantera svårigheter i livet. Och att ta ut sig fysiskt bland vikterna är ett bra alternativ, vilket jag redan fått bekräftat flera gånger hittills.
 
 

Jag vill ligga nöjd!

Som man bäddar får man ligga, sa min 3 årige son till mig idag. Först blev jag lite fundersam, var hade den lille parvlen snappat upp det uttrycket nånstans? Han skrattade och sa det om och om igen.. Mamma, som man bäddar får man ligga, det säger Alfons Åbergs pappa.
 
O visst är det sant. Men hur vill man ligga då ;-) ? Bekvämt? Lite lagom? Fegt? Bittert? Jag vill ligga nöjd, glad o tillfreds och känna att jag gjort det jag velat. Inte låta andra bädda åt mig eller vänta på att nån annan bäddar. De har ju ingen aning om hur jag vill ha det. O det är ju jag som måste ta konsekvenserna av det hela. Det kommer ingen annan göra. Jag bor i mina kläder, alltså bäddar jag för min morgondag. 
 
O imorgon ska jag träffa min vän och träningspartner som kört 24 timmar i bil för min skull, nja kanske inte enbart för min skull;-) men jag är prioriterad. Vilka träningspass det ska bli. Hon får mig att lyfta tyngre än vad jag kan o tillsammans har vi tidigare haft riktigt roliga och grisiga mördarpass ihop.
 
 
 

Jag går stolt som en karl......

Det är bekvämt att passa in, göra som de flesta, vara lagom helt enkelt. Man slipper frågor, slipper utveckla sina resonemang, man slipper det obekväma. Ganska skönt tycker många. MInskar risken för eventuella konflikter också. Man kan smidigt glida undan och sköta sitt.. Jag märker det på människor runt omkring mig, på många av mina ungdomar jag har i samtal, på min dotter på mig själv emellanåt. Vi har alla ett behov av att vara omtyckta, känna att vi duger, få bekräftelse. Ibland till den milda grad att vi inte säger vad vi egentligen tycker, vågar visa vilka vi egentligen är eller ens vågar fundera på det...
 
Jag har kunnat höra mig själv många gånger ursäkta, bortförklara och jag har sett mig själv vända ett par kappor för vinden.. Naturligtvis har analytikern i mig funderat, dissekerat och rotat i varför jag gjort så, när jag egentligen kunnat svara kort och ärligt utifrån mina ståndpunkter och inse att vi faktiskt är och tänker olika och att det får vara så. Det som är det mest spännande i mötena med andra människor. Det som gör mig till mig och dig till dig.
 
Tack o lov har åren gjort mig mindre och mindre påverkningsbar för vad andra tycker och tänker om vad jag tycker och tänker. Jag skiter mer och mer i vad andra har för tankar om mig. Tryggheten och känslan av att jag duger för det mesta, är starkare och det gör att jag värderar mina egna åsikter mer. De är lika mycket värda som alla andras.
 
Eftersom jag pysslar med kroppsskulptering sen ett tag tillbaka är det väl där jag fått mest träning i att bita ifrån. Säga vad jag tycker till de som kritiserar och ifrågasätter mitt sätt att leva. Kan handla om allt från vad och hur jag äter, till varför jag tycker att muskulösa kroppar är snygga, till varför jag inte kan träna som "vanligt folk", typ lagom.
 
Så vad är lagom? För dig, för mig? Tänk om jag skulle ställa liknande frågor till de som tömmer en baginbox varje helg, de som festar 3 ggr i veckan, de som spelar golf all vaken tid, de som dammsuger sitt hem 3 ggr om dagen, de som väljer att skaffa 6 barn, de som inte skaffar barn alls, ja listan kan göras lång. Det som är bra för mig är kanske inte bra för dig.
 
Så nu mer går jag stolt som en "karl", tränar så ofta jag kan med stadig blick, gömmer inte mina "biffiga"(hmmm) armar i långärmade tröjor eller pratar bort min proteindrink. Jo det är så jag har gjort många ggr för att jag inte orkat stå upp för mig själv, för min livsstil. Jag har helt enkelt inte tidigare orkat argumentera mot alla fördomar och tillrop jag mött.. Men det är en annan tid nu.. Jag står för den jag är och vad jag älskar att göra.. Var o en får helt enkelt skämmas för sig själv....
 
 
 
 
 

Livet är ingen rättighet...

Ibland tar vissa saker över ens idéer om vad och hur livet ska vara.. Ens livskarta omkullkastas.. Allt från små ting i vardagen som vänskap och relationer, till stora livsomvälvande faktorer som sjukdomar och andra saker man inte trodde kunde hända. Efter ett nästan två timmars telefonsamtal häromdagen lämnades jag med en tankeställare som fick allt vad kräksjukor, influensor och njurstenar (ja det jag samkvämat med i jul) att framstå som en nysning...
 
Vet ni vad en enda liten jävla fästing kan göra? En enda litet fult fanskap? Jo, den kan förstöra en hel familjs liv. Tänk att du först svävar mellan liv och död i ett par veckor, du vet det inte själv förstås, men de som älskar dig vet inte om du ska dö vilken minut som helst eftersom din hjärna svullnat och håller på att gå sönder. Mot all förmodan vaknar du, blind på ena ögat och ledsyn på andra. Du har tappat 20 kilo på att ligga nedsövd på sjukhus i veckor och när du föröker resa dig går hela axelfästet av.. Du känner inte igen din familj knappt, du hittar inte i din lägenhet på 3 rum och kök. Du vet inte var du är när du är ute för lokalsinnet är borta. Din kropp har tappat förmågan att producera olika hormoner så du får medicinera detta resten av livet.. Mm mm..
 
Man skulle kunna ställa frågan till de som står närmast hur de ska orka, men man orkar ju det man måste, frågan är bara hur man förhåller sig till ovisshet som aldrig tar slut. Hur det ska bli. Livet är sjukt orättvist, det vet vi alla om och det kommer ta oss i olika riktningar så länge vi lever. Livet är en märklig plats.
 
Så till dig C med familj.. Ni finns i mina tankar och jag får med ens perspektiv på mitt liv.
 

1,5 liter sperma rakt i ansiktet

Bläddrade igenom nya Magazine Fitness igår och fastnade vid denna insändare med tillhörande bild. Läsaren var förbannad för att för att tidningen valt en bild som kunde liknas vid en porrfilmsscen. Var det bara jag som inte alls associerade denna bild med porrfilm? Utgår från att läsaren symboliserade den vita vätskan med sperma och förfasade sig över detta. Antingen är jag yrkesskadad (nej jag spelar inte in porrfilm) eller helt enkelt avtrubbad med tanke på allt vi dagligen matas med i media o dyl. Eller så går jag inte igång på en sån bild utan ser den precis som redaktionen ville förmedla...  att kalcium är bra för våra skelett, typ.
 
 
Eller så vet jag helt enkelt bättre. Att en sats sperma till mängden endast utgör 1ml eller ca en tesked och med den kunskapen kommer 1,5 liter mjölk aldrig att kunna framstå som en utlösning, i min värld.
 
Jo jag är mycket intresserad av genusdebatten och jag är även mycket intresserad av utbildning till folket. Ägnar sen 10 tillbaka mitt liv åt att förkovra och utbilda unga människor i ämnet sexualitet och sexuell hälsa.. Jag tror att det är oerhört viktigt att veta hur våra kroppar fungerar, tidigt i livet eftersom vi ständigt bär på frågan om vi är normala och om vi duger i andras ögon. Jag tror att det är avgörande att vi tar kål på myter och möter upp de fördomar och föreställningar som vi matas med från olika håll och får en diskussion kring detta. Vi kommer aldrig kunna skydda våra barn från allt "ont" här i världen. Men vi kan definitivt lära dem att "simma bland hajarna". Mycket bättre strategi än att censurera, sopa under mattan eller inte väcka björnar som redan är vakna sedan länge. Enligt mig!
 
Människor kommer alltid att dras till det tabubelagda, det som är spännande och det kontroversiella, det är så vi är. Vi kommer fortsätta ta risker. Men med gedigen kunskap om hur verkligheten ser ut kommer tex en sådan här bild lättare tappa sitt provokativa innehåll och symbolik och vi kan fokusera på viktigare saker.
 
 
 

Tack Sverigedemokraterna!

Jag hade en hel kväll för mig själv, jag skulle träna bland annat. Skulle bara hämta mitt paket på Willys. Det var då jag sprang in i Sverigedemokraterna. På MIN lediga värdefulla tid. O NEJ, jag ville inte ha någon information av dem och NEJ jag ville inte höra deras argument för att förbättra världen. Jag gjorde klart och tydligt att min egentid inte tänkte läggas på att lyssna på deras åsikter. Meddelade dem att jag läst partiprogrammet och inte höll med om mycket där.
 
Tror ni att han gav sig? Nej.... Tills den andre kom fram, som hört min och hans kollegas diskussion och kläcker till sin kompis: Ge dig nu, hon har ju ialla fall läst partiprogrammet, det är inte många som gjort..
 
Undrar hur många det är som röstar på Sverigedemokraterna, som verkligen läst partiprogrammet. Jag tror att han sa något vettigt där bland all skit. Jag tror inte att flertalet av svenssonrösterna ens tittat i det. Ändå röstar de på dem...
 
Irritationen gjorde mig stark på gymmet. 125kg i marklyft och en 10reppare på 80 kg i knäböjen. Bra för att vara mig. Jag hade nog inte kunnat ladda bättre för mitt benpass idag... Värsta preworkouten. Tack Sverigedemokraterna.....
 
 
 

Gubbkepsar, porr och frustration!

Va faaaan! Omkörningsfilen på 110 väg eller samtliga påfarter är INTE en plats för hånglande med telefonen, se snygg ut i sin gubbkeps eller för de med en packe porrtidningar under gasen. Den är till för att köra om i eller gasa upp på!!!!!  För de som hånglar med just nämnda telefon, för de med nyinköpt gubbkeps eller problem med gasreglaget finns grusvägar på landsbygden... Jag har många bra tips där.
 
Jo, jag har stört mig så in i helvete denna helg. På alla med körkortet levererat i cornflakespaketet. Och ilskan ångar bakom ratten... o där sitter jag ju jämt. Räknade ut lite hastigt att jag bränner en tank i veckan à 70 liter... Not good!
 
Naturligtvis hamnade jag med detta humör på Ikea vid lunchtid idag söndag, bara för att kunna totalt onanera i min ilska och spy på medmänniskorna som stod still, gick motsols eller på deras ungar som gapade och skrek.. Fint Louise, fint!!!!!!!!
 
Slet och drog som en galning i vikterna på mitt ryggpass. Ursinnigt och intensivt. Mördade gymmet! Så blev det bättre... Heja fysisk aktivitet, tar ofta bort sur min och inneboende frustrationer...
 

Det kom ett mail....

Det kom ett mail häromdagen. Det kom på morgonen. Med grus i ögonen och alldeles för starkt kaffe för mitt bästa läste jag rad för rad. Jag läste och läste om igen. Där och då fick jag den ultimata bekräftelsen på att jag duger till, yrkesmässigt. Jag blev rörd, berörd och varm i kroppen. Jag fick veta att jag gjort skillnad för en person. En person som efter 21 olika terapeut och psykologkontakter under sitt drygt 20 åriga liv vågat be om hjälp ytterligare en gång.
 
Måste ärligt säga att det var en fantastisk känsla att läsa hennes ord, en underbar start på dagen. I mitt arbete får jag oftast inte veta om jag gjort nån större skillnad. Jag får sällan veta hur det gick sen. Känner just nu att jag faktiskt är på rätt plats på vardagarna. O jag kommer bli kvar ett bra tag till....
 
Det blir jag även på gymmet. Energi och glädje, motivation och utmaning, mental återhämtning och fysisk utmattning. Vem säger nej till det? Great!!!
 
 
 
 

To feel reborn

 
Så kändes ben/tricepspasset i helgen...... Och jag säger bara- prova själv..
När du tror att du dör orkar du alltid mer. Det är bara hjärnan som lurar dig. Därför, blås din hjärna totalt nästa gång. När det känns som du inte orkar mer, gör en repetition till. När det känns som att du är nöjd, gör ett set till. Känslan är oslagbar.
 
 
Jag lovar dig!

Att bara vara summan av sina prestationer

Jag blir lika ledsen varje gång jag hamnar i samtal med någon som aldrig fått möjligheten att fundera på vilka de är eller känner att de älskas för sitt vara. Många reducerar sig själva till enkom sina prestationer och vad de gör, eftersom det är det som räknas på många håll. Kanske för att det har varit enda vägen till varat och bekräftelsen på att få vara överhuvudtaget. För många den ständiga jakten på att duga till. Så vad händer när du inte längre kan prestera? När det är i prestationen hela din person och din identitet har legat?
 
Den villkorslösa kärleken har tappats bort någonstans på vägen. Det är lite sorgligt eftersom vi är så mycket mer än våra prestationer. Så mycket mer än uppfyllandet av alla förväntningar som ställs på oss utifrån och från oss själva. Att känna att man duger som man är kan kännas luddigt och abstrakt, men är det som höjer våra tankar om oss själva när vi väl får uppleva det och vågar tro på det. Då är det skit samma att vi inte längre kan leva upp till det vi tidigare gjort. För vi duger ändå...
 
 
 
 
 

I´m in! Team BodyScience!


Det är klart! Jag är nu en i Team BodyScience. Det känns roligt, spännande och min tävlingsgnista har väckts ytterligare efter imorse. Det känns numer som en valborgsbrasa i omfång. Träffade Joachim Bartoll på MMsports i morse, headcoach för teamet. Mötet var mycket givande och kontrakt är nu skrivet. Det känns som en förmån att få vara en i detta team med massor av framgångsrika och duktiga atleter. Jag har många anledningar att vara glad över denna möjlighet b l a:

- många härliga människor jag redan bekantat mig med och som uppmuntrat, peppat och bidragit stort till den tränings och tävlingsglädje jag har känt och har haft sedan förra året.

- Teamet känns mycket seriöst, mycket med tanke på det antidopingavtal som ingår. Stenhårt JA på det.

Har under min nu 10-åriga träningshistoria prövat i alla fall 15 olika sorters proteinmärken. Jag ser tillbaka och ser de otaliga tillfällen jag nästan kräkts av smaken, hållit för näsan för att få ner det, hällt ut och stått ut. Det har varit en plåga många gånger helt enkelt. Började dricka Body Science protein förra året och gör det fortfarande. Med glädje dessutom. Så det är ju självskrivet att vilja kopplas ihop med dessa produkter och som sagt en förmån att få bli det.

Firade med ett riktigt dunderpass på gymmet vid lunch.. Man kan säga att morgonens möte blev den grymmaste preworkouten på länge. Körde axlar och mage.. Mellan varje set de två första axelövningarna gjorde jag chins utan extravikt.

Första set 20 st chins, sen 15, 15, 12, 10, 10, 10, 10, 10.. Jag är på G, jag kände mig lätt och de var tokstrikta...

Stående Militärpressar 30kgx8 30x8 35x6 30x8 30x6 =DÖD
Hantelpressar 15kgx6 15x6 15x6 12,5kgx6 =DÖDARE
Baksida ss utsida x antal set =DÖDAST

Sen mage! Fick tänka på något trevligt för att motivera den döda kroppen att vilja återuppstå. Tänkte på sol;-), snö och is. Hasade sen ut till stretchrummet och blev sittandes på en boll.. Såå nöjd!


Vältränad tischa! Gillar just denna speciellt:-)


Galet bra pass!

Hångla med livet!

Kom ut ur komfortzonen, våga mera, våga bli besviken, våga chansa, misslyckas. Att våga hångla med livet är att ge sig hän, utmana sina inre begränsningar, att svara ja på alla frågor för en dag och se vart vi hamnar. Vi gör alldeles för många saker utifrån styrande normer och andras förväntningar på oss och att leva i en obruten förpackning är ju bara att göra självbedrägeriet så trovärdigt som möjligt. Kanske behöver vi det stundom för att hålla ihop oss, men det hämmar vår fulla potential och vem vill ligga på dödsbädden och känna att vi aldrig levde medan vi kunde.

Dessa ord får bli summan av mina tankar idag. En fantastik dag på många sätt och då jag tänkt ännu mer än vanligt, om det nu går...


Ja, jag tyckte Amanda Fondell var riktigt bra. Framförallt är hennes röst unik.


Om att bli buren när man själv inte orkar bära

Det sägs att man kan räkna in sina riktiga vänner på handens fem fingrar. Kanske ligger det något i det. Vänskap är enligt definitionen en social relation i vilken de båda parterna känner tycke för varandra och hyser ömsesidig tillit och respekt. Och från att i början ha innefattat ett större kärleksbegrepp handlar det mer idag om en kamratrelation.

Fick förmånen att idag tala med två av mina närmsta vänner, för jag ser det som en förmån. Vi ses inte ofta, vi bor inte ens i samma stad, men med båda kan jag tala om allt. På olika sätt. Det skiljer 20 år mellan dem och de finns inte en tillstymmelse till likhet dem emellan. Härligt, underbart och befriande. Att ha två nära vänner med så olika bakgrund och så olika liv.

Jag anser att jag har försummat flera av mina vänner under senare delen av hösten. Jag har inte orkat, eller så har jag tränat eller så har jag tränat eller tränat.... Men tänk er, det gör inget, för de finns där ändå. De finns kvar.. Den ena fanns tom på plats under Decembercupen, för min skull. Inget jag förväntat mig överhuvudtaget, vem fasen vill åka till Lund en lördag morgon kl.8 för att se en galning häva sig upp och ner på olika sätt.. Jag vet att många fler ville och hade för avsikt att komma och stötta mig. Den vetskapen glädjer mig nåt oerhört och värmer mitt hjärta.

Jag tror att jag kan räkna in mina närmsta vänner så jag även måste använda några av den andra handens fingrar. Jag är lyckligt lottad. Den definition jag gör är enkel. Vilka kan jag ringa mitt i natten om det är kris? Vilka skulle stå givakt för mig om jag verkligen behövde det? Vilka skulle släppa sitt och hålla mig ett tag när jag inte orkar?  Så enkelt är det. Att man inte träffas så ofta har inte med saken att göra för mig. Äkta vänskap handlar för mig om att ta vid där det slutade sist, oavsett hur lång tid det än gått sen sist.

Jag är oerhört tacksam!

RSS 2.0