Två alternativ!

Jag hostar på, snorar och är väl något stressad med tanke på att tävlingen faktiskt är runt hörnet. Inte tränat på en vecka. Så alternativ 1 är att sucka vidare, deppa ihop och gå och dö en smula. Dvs lägga ner! Alternativ två är att springa lite fortare när jag väl kan och hoppas att det löser sig ändå. Jag pendlar mellan alternativen, men att ge upp är inte på frågan. Får jag hålla mig frisk från nästa vecka kan jag absolut ro detta i land. Jag ber till högre makter och håller gnistan uppe med att slå mig på käften de gånger modet tryter. Det där med att stå i spegeln och säga saker till sig själv som man inte riktigt tror på har fått en ny innebörd. Jag gör det nu och hoppas det ska ge mig den där lilla extra viljan att kämpa..
 
Trevlig helg på det!!!!
 

Secrets to perfection!!

 
 
 
Enligt omslaget på Men´s Health har Justin Bieber sina knep för perfekta bröstmuskler, ha ha... Vilka bröstmuskler? Vart? Blir så nyfiken på hans hemliga tillvägagångssätt. Nyfiken på hur JAG INTE ska göra alltså.
 
Ja idealen är olika här, det blir ju tydligt. Vad som är snyggt enligt mig är kanske inte detsamma som du tycker. Rätt skönt på många sätt. Så länge allas åsikter får väga lika och respekteras. Vilket de tyvärr inte gör så ofta.. Vilket medför att vi inte får vara som vi är, vilket medför att vi ofta blir nån vi inte är, för att passa in eller för att vi inte kan stå emot och passa ut.
 
Jag kan fatta att Justin Bieber är populär, men inte är det för hans perfekta pecs, snarare nåt annat. Jag kan ifrågasätta hans tips, vilka de än är. Eller så har han inte bara satt sin plan i verket än och börjat träna. O börjar han träna kommer det alltid vara nån som kommer sakna hans popsnörekropp och det kommer vara andra som kommer börja gilla det de ser. Som sagt: smaken är som baken och tur är väl det!!!!!
 

Man vet att man tränat chins när...

Stockholmsvecka nr 2 av 5 pågår. Det är kul att sitta i skolbänken igen. Det ger energi och jag frotteras med en massa härliga människor. O denna utsikt har jag dessutom från min plats.
 
 
 
 
Och träningen rullar. Många stunder känns det riktigt bra men ibland känns det mer åt det suckiga hållet. Just nu är motivationen på topp. Har tränat med teamkamrat Annie en kväll. Vi matade marklyft och diskuterade tävling. Fick testa på hennes hemmagym Balance i Solna och kan bara ge 10 hantlar av 10 möjliga. Ljust, luftigt och mycket bra grejer att dingla i och lyfta upp.
 
 
Igår kväll begav jag mig till Sats på kocksgatan för att möta upp Jenny Adolfsson, en av mina stora förebilder inom min sport. Dessutom råstark, supertrevlig och ödmjuk. Att få hjälp av henne känns som en vinstlott. O att få stå bredvid och se när Jenny lätt lyfte 150kgtopsen i mark var häftigt.
 
Jag själv fick bekänna färg i chinsräcket ikväll och har en del att jobba på för att sätta korrekta chins på tävlingsdagen. Nu handlar det om att förskjuta mjölksyratröskeln för att klara av att göra fler än på decembercupen. Men jag har bestämt mig för att lyckas och då tänker jag att det ska bli så. Så hem till götet och göra exakt det som jag nu lärt mig. Filma, kika, göra om, göra rätt..
 
 
Man vet när man har tränat chins då händerna inte går att veckla ut, när föhårdnaderna i händerna känns som små bergskedjor och när kläderna är vitfläckiga och det ser ut som om man bakat..
 
 

Time to talk

Ödmjukt, något vagt, men ändå med en inre övertygelse ventilerar jag nu det jag gått o funderat kring ett tag, dvs att ställa upp i SM i Athletic Fitness i aug. Usch och yes på samma gång. Ambivalent som fan, men jag kan inte stå och titta på ett år till. JAG VILL VARA MED! Tävla, mest mot mig själv och mot mina resultat i DC 2011. Men även mot alla andra grymma atleter som kommer vara där och kriga.
 
Det känns nervöst, läskigt, men också spännande. Jag behöver i så fall lägga upp träningen annorlunda denna gång. Jag behöver tänka till. Jag måste effektivisera. Hur kan jag nå mina mål på ett sätt där tunnelseendet inte tar över? Där tävlingsförberedelserna inte går ut över min omgivning på samma sätt som sist. Jag har ideér och jag har andra förutsättningar denna gång. Jag jobbar mindre och pluggar mer. Kommer kunna träna där det inte märks allt förmycket. Mina barn ska inte undra vart mamma tog vägen. Det är det inte värt.
 
Så hur blir det? Det får vi se. Bestämmer mig ordentligt i slutet av maj, beroende på status då, men räkna inte bort mig, för det känns riktigt bra i magen...
 
 
 
 
 

Hur i helvete...

.... värmer man upp mentalt?
 
Det har jag klurat på många gånger. Alla är medvetna om hur viktigt det är att värma upp kroppen fysiskt innan rörelse, men konsten att värma upp viljan, inställningen och den mentala maskinen är svårare.
 
Det där med styrka, det kommer och går i mitt liv. Jag känner mig oerhört svag stundom, både mentalt och därmed ofta fysiskt. Jag har alltid varit ojämn gällande den mentala biten. Minns alla handbollsmatcher förr i tiden. Låg vi över hade jag ett jävlar anamma, spelade bra och gjorde grymma insatser på planen. Låg vi under eller om det andra laget började ta in fick jag ofta en mental kollaps. Tänkte tankar som: nu skiter jag i det här, eller: det spelar ingen roll, vi kommer ändå förlora. Och så blev insatsen därefter..
 
Med andra ord, jag var ojämn och det var jag som skapade det själv. Inställningen vinner alltid och den hade jag inte kontroll över alls. Då fanns inte ork, energi eller kunskap om den mentala uppvärmingen. Jag har blivit bättre på det nu, när jag inte längre är en lagspelare. Sanningens minut var när jag skulle tävla individuellt första gången. Minns att jag funderade på hur jag skulle göra. Hur jag skulle fokusera för att inte riskera att tveka.
 
Det svåraste är nog att desarmera sin nervositet. Den som får pulsen att höjas och musklerna att skaka. Den som relativt lätt slår undan benen på mig. När det kommer till träningen och jag ska maxa ett lyft eller ge mig på PB i chins eller dips måste jag verkligen bestämma mig för att det går. Annars går det inte..  Så jag sörjer inte längre att 5 min av min dyrtid går till att omsorgsfullt välja bästa låten för ändamålet, rabbla mantran i huvudet, stänga av alla tankar som inte hör till och andas.. Sen smäller det. Precis vad det gjorde i helgen när jag drog mycket bra siffror i marklyften.. Hell yea!!!!!
 

Jag tar mig friheter!

Jag springer inte mer än nödvändigt. Kalla mig lat, bekväm, ja det finns många fler ord för min olust till konditionsträning. I mina ungdomens år sprang jag utav bara satan, men alltid med en boll i sikte. Lagsport med bollar inkluderade var min grej. Jag älskade handbollen, men även innebandyn. När jag tränade inför Decembercupen och Athletic Fitness var jag tvungen att konditionsträna igen. Rodde, sprang i backar, massor av intervaller på bandet. Jag fick smälla till mig på käften varje gång innan, så tungt och trist tyckte jag det var. Men, jag hade ett mål, en boll i sikte.
 
Ikväll var det nödvändigt. Jag var tvungen att springa lite, utmana mina tunga ben, komma igång. Och med några små knep kom jag till skott. Random trance i lurarna, delmål med sikte på olika lyktstolpar och fritt utlopp för mina tankar gjorde att jag löpte 4 km. Utan att stanna.
 
Jag tänker bra när jag springer, funderar på livets små och stora spörsmål. Ikväll avhandlade jag fenomenet löpbandsnötarna med samma monotona hastighet, ca 7. Oftast tjejer. Oftast samma tjejer. Oftast samma tjejer som aldrig kommer därifrån.
 
Jag tror att många av dessa skulle vilja kapa bojan till bandet och ge sig ut på upptäcksfärd i andra delar av gymmet, om de bara kände sig mer trygga, visste vad de skulle göra. Hade en plan som de säkert kunde utföra. Om de bara kände sig mindre uttittade och granskade. För så säger många. De vill, men vågar inte. Inte själva i alla fall.
 
Jag tror på styrketräningen, som en mycket god strategi för att hantera både oro och ångest. Jag tror på att det är bättre än att skära sig, att det är bättre än att självmedicinera med annat, som alkohol och droger. Styrketräning lugnar, den yttre styrkan väcker den inre styrkan till liv. Den skapar självförtroende och bidrar till en inre harmoni..
 
Så jag tar mig friheter i mitt jobb som kurator. Tar då och då med ungdomar som vill, till gymmet för att fungera som stöttepelare och motivator. Vi går förbi löpbanden, crossarna, cyklarna. Vi går helt enkelt vidare. För att kika på hantlarna, skivstängerna, viktskivorna. Tillsammans. Och just det där ordet tillsammans funkar sjukt bra. Vips så inträder tryggheten, modet och glädjen. Att upptäcka att man vågar mer än man trodde och att det inte var så farligt är en hell of a boost. Ska understrykas att jag är inte är utbildad personlig tränare. Utger mig inte för att vara det heller. Det jag vill åstadkomma är fler och bättre strategier på unga människors listor över hur de ska tackla och hantera svårigheter i livet. Och att ta ut sig fysiskt bland vikterna är ett bra alternativ, vilket jag redan fått bekräftat flera gånger hittills.
 
 

Jag går stolt som en karl......

Det är bekvämt att passa in, göra som de flesta, vara lagom helt enkelt. Man slipper frågor, slipper utveckla sina resonemang, man slipper det obekväma. Ganska skönt tycker många. MInskar risken för eventuella konflikter också. Man kan smidigt glida undan och sköta sitt.. Jag märker det på människor runt omkring mig, på många av mina ungdomar jag har i samtal, på min dotter på mig själv emellanåt. Vi har alla ett behov av att vara omtyckta, känna att vi duger, få bekräftelse. Ibland till den milda grad att vi inte säger vad vi egentligen tycker, vågar visa vilka vi egentligen är eller ens vågar fundera på det...
 
Jag har kunnat höra mig själv många gånger ursäkta, bortförklara och jag har sett mig själv vända ett par kappor för vinden.. Naturligtvis har analytikern i mig funderat, dissekerat och rotat i varför jag gjort så, när jag egentligen kunnat svara kort och ärligt utifrån mina ståndpunkter och inse att vi faktiskt är och tänker olika och att det får vara så. Det som är det mest spännande i mötena med andra människor. Det som gör mig till mig och dig till dig.
 
Tack o lov har åren gjort mig mindre och mindre påverkningsbar för vad andra tycker och tänker om vad jag tycker och tänker. Jag skiter mer och mer i vad andra har för tankar om mig. Tryggheten och känslan av att jag duger för det mesta, är starkare och det gör att jag värderar mina egna åsikter mer. De är lika mycket värda som alla andras.
 
Eftersom jag pysslar med kroppsskulptering sen ett tag tillbaka är det väl där jag fått mest träning i att bita ifrån. Säga vad jag tycker till de som kritiserar och ifrågasätter mitt sätt att leva. Kan handla om allt från vad och hur jag äter, till varför jag tycker att muskulösa kroppar är snygga, till varför jag inte kan träna som "vanligt folk", typ lagom.
 
Så vad är lagom? För dig, för mig? Tänk om jag skulle ställa liknande frågor till de som tömmer en baginbox varje helg, de som festar 3 ggr i veckan, de som spelar golf all vaken tid, de som dammsuger sitt hem 3 ggr om dagen, de som väljer att skaffa 6 barn, de som inte skaffar barn alls, ja listan kan göras lång. Det som är bra för mig är kanske inte bra för dig.
 
Så nu mer går jag stolt som en "karl", tränar så ofta jag kan med stadig blick, gömmer inte mina "biffiga"(hmmm) armar i långärmade tröjor eller pratar bort min proteindrink. Jo det är så jag har gjort många ggr för att jag inte orkat stå upp för mig själv, för min livsstil. Jag har helt enkelt inte tidigare orkat argumentera mot alla fördomar och tillrop jag mött.. Men det är en annan tid nu.. Jag står för den jag är och vad jag älskar att göra.. Var o en får helt enkelt skämmas för sig själv....
 
 
 
 
 

Stark starkare starkast

 
 
Hur ska du ha det Louise?? Tyngre, lättare, lägga på mig och få det tuffare sen eller fortsätta känna mig som en mask o kanske tappar mer muskelmassa? Ambivalent är bara förnamnet.. I Athletic Fitness ska du ju vara repsstark på din kroppsvikt och samtidigt kunna uppvisa en bra form. Alltså lite motstridigt och tankarna åker berg o dalbana däremellan. Tyngre innebär mentala knockouter då det blir både tuffare och kämpigare med chins och dips på träningen. Jag vill ju göra många. Samtidigt blir det ju lättare och lättare efter hand när dieten är igång.  Just nu bråkar jag med dessa tankar varje dag. Dock till synes mycket små bekymmer i relation till det mesta. Men ska jag tävla måste jag vara bättre än vad jag var på Decembercupen 2011, det är ju mitt mål. Slå mig själv, putta ner min förra prestation till en andra plats. Det är först när man står där och det gäller som man vet hur stark man är. Oftast kan man driva sig själv till stordåd bara just för att det gäller.. Huvudet gör halva jobbet vågar jag påstå..
 
 
 
 

Att få till det...

Kan inte låta bli att skriva följande, trots att jag valt mina barn och älskar att ha dem omkring mig. Jag ger mig istället en klapp på axeln och tackar mig själv mina närstående för att jag faktiskt kan träna så mycket som jag gör.. Att jag får till det helt enkelt.. och jag hyllar alla andra mammor och pappor som sitter i samma situation som jag, men får till det ändå och gör det bästa utav de förutsättningar som finns...
 
 
"Var så trött efter jobbet att jag gick hem och sov ett par timmar innan gymmet"
 
Nej, just det, barnen skulle visst hämtas, middag lagas och gnället avledas.. innan tanken på vila och träning ens kommer på tal. 
 
"Gör lite proteingröt med varma bär och kesella och till det lite läckra hälsosamma tillbehör som jag dessutom fotar i en snygg komposition och redigerar i en halvtimme innan den hamnar på instagram."
 
Nej, just det, gröten brändes vid då barnens pysselstund med vassa saxar övergick till andra världskriget o hallonen var visst slut då de redan ätits upp av just nämnda barn vid annat tillfälle. Har jag tur får jag behålla min proteindrink som får fungera som substitut för stunden.
 
"Jag tränar alltid ben på måndagar och jag har i detalj planerat min kommande träningsvecka. Jag näringstajmar i exakta sekunder och stretchar alltid en kvart både innan och efter dessutom."
 
Nej just det, så vart den ena barnet plötsligt sjukt.. igen... och inte ens jobbet kunde planenligt genomföras. 4 träningspass blev visst 2 och fick snabbplaneras i bilen på väg till gymmet, med andan i halsen och återigen tillsammans med den sedvanliga proteindrycken då storhandlingen strandades pga annat.
 

"Å, jag känner mig som jag körts genom en köttkvarn efter de senaste träningspassen så jag tar mig en välbehövlig vilodag idag."
 
 
Nej just det, det gick ju inte för jag kan ju inte träna på de kommande 4 dagarna då det är mentorssamtal, föräldramöte, barnens schemalagda aktiviteter mm. Så off I go or not at all. Träningsvärk eller inte.
 
 
Summan av kardemumman: Allt går om man vill, man får göra det på ett litet annat sätt bara! Och improvisera.
 
 
 
 
 
 
 

Fick aldrig ett sicksacksnitt som jag önskade..

Så ligger jag här, med halsen utgrävd likt en arkeologisk plats.. I mitt sällskap, tabletter med varningstriangel och 95 tvkanaler. Men nu är det gjort. Och operationen gick bra. Två veckor i stillhet och sen börjar mitt nya liv utan sköldkörtel och förhoppningsvis försvinner alla konstiga symtom på köpet. Jag säger gärna hejdå till att varje natt vakna upp otaliga gånger som om jag gått ur duschen och inte torkat mig. Att sova insvept i frottéhanddukar är inte det roligaste. Allt är dock relativt så klagosången slutar här.
 
Nu har jag tid att fundera lite över vilka mål jag ska ha 2013, med framförallt min träning.. Förutom att göra kroppen en tjänst och låta den bli ännu starkare är jag ju, som tidigare sagt, sugen på att tävla ytterligare en gång.
 
De närmasta veckorna ska jag dock inte göra ett skit, dels eftersom jag inte får, men också för att jag behöver vila mig. Min läkare tittade strängt på mig innan jag åkte hem från sjukhuset igår och med emfas förbjöd mig att stå på händer och lyfta skrot de närmsta veckorna. Hans myndiga stämma fick mig att faktiskt inse att detta tummar man inte på om man inte vill få problem.. Halsen är ju faktiskt öppnad och igensydd. Passade på att fråga innan operationen om de inte kunde göra ett sicksacksnitt istället för ett rakt snitt för att se lite cool ut resten av livet, men det var läkarna inte lika pigga på som jag, he he...
 
Hade ju några mål jag velat uppnå till jul, vilka var 25 chins och 35 dips (strikt form) bland annat. Det blev 22 chins och 33 dips.. Så fighten fortsätter.. 100 kg i knäböj tog jag i vart fall, med godkänt djup och det känns riktigt bra...
 
 
Jag laddar härmed upp mitt träningssug till max de kommande veckorna och återkommer större och starkare än någonsin fram igenom...

Louise testar...

Okej, nu har jag testat preworkout nr 100 i ordningen. Jag hade förhoppningar, jag hade förväntningar och jag gick på det igen. Såklart vart det ingen skillnad den här gången heller. Kände ingenting praktiskt taget. Nu får det vara slut på pwo´s för min del. Tränade vid 20 tiden på kvällen dessutom och hade såklart glömt bort de små efterverkningarna som smyger sig på några timmar senare. Jo jag talar om duracell, som kom på besök lagom till att jag tänkt lägga mig för natten. Istället hamnade jag i källaren, rensade den i 2 timmar och efter det låg jag o stirrade i taket ytterligare 2 timmar innan jag kunde somna. På morgonen efter när jag skulle ställa in burken jag nallat av kvällen innan, fastnade blicken på den så välkända texten som stod på baksidan. Nej, just det, ska ju inte intas nära på sänggående. Hade glömt.
 
Så för er som aldrig kommer er för att städa bortglömda skrymslen kan jag rekommendera dubbel dos preworkout och ni är igång. Så visst funkar den!
 
 
Jag har ett undantag i skåpet, måste säga det. Gakkic från Body Science, för att orkar fler repetitioner är riktigt bra. Jag har gjort fina resultat i chins på den..

Tävlingstankar!

Träningsglädjen finns där, o yes! Börjar göra ökningar igen och det är upplyftande. Knäböj och benpress speciellt. Arbetsseten i benpressen når nästan 300 kg nu och det känns riktigt bra.
Jag är annars inte speciellt viktfixerad när jag tränar. Är mest noga med att det ska kännas på rätt ställe när jag är klar. Dvs den muskel jag valt att träna och den sköna harmoniska känslan i magen..
 
Vad har jag för mål undrar många? Är såklart sugen på SM i chins under Fitnessfestivalen i första hand. Är rädd för att i nuläget sätta några mer långsiktiga mål. Jag fallerade ju inför årets SM i Athletic fitness och det känns fortfarande tråkigt att jag inte kom till start. Att våga mig på att redan nu säga att jag ska tävla på nästa SM vill jag inte. Även om jag såklart vill avsluta den tanke och plan jag en gång påbörjade. Det tar tid och stor mental kraft att genomföra ett SM. Så det som blir att göra för mig den kommande tiden, är att fundera på om jag har ork och råd att investera så mycket som kommer krävas. Det jag vet om mig själv är att jag lärt mig oerhört mycket sen Decembercupen. Jag vet att jag faktiskt kan. O det finns ju fler sätt att nå sitt mål än ett. Så iså fall blir det ett annat upplägg till nästa gång. Vi får se.
 
 
 
 

RSS 2.0