10kg på toa...

Rusningstid på gymmet. Fullt på parkeringen. Gör en trött innan träningen ens genomförts. Tanken att man inte borde åkt piskar en som småspik en regnig höstdag..
 
Men ibland måste jag, för att det bara är då jag kan. Jag andas in och taggar till..
 
Boxar mig fram mellan tubsockorna, kafferepen och de som i någon halvlam ställning stödjer sig mot det redskap jag ska ha och snackar oväsentligheter med någon ytligt bekant från förr. Får jag ingen kontakt sopar jag diskret men bestämt undan klädförråden folk tagit med sig och lagt på bänkpressen. För att där är ju ändå ingen som är??!! Jag ler i mjugg och är övertrevlig, medan jag inombords funderar över om ytterligare en fritidsgård måste ha lagts ned i veckan. Jag låter mig dock inte påverkas nämvärt utan behåller den positiva andan för att få ut det bästa av mitt pass.
 
Jag blir ännu mer taggad, trots att personen före mig in genom ytterdörren levt ut sin narcissism och droppat dörren bakom sig så att jag och min väska fastnar i dörröppningen och ev ger mig en hård knuff på axeln. För själv hade jag ju inte en tanke på att den före mig in, som dessutom noterat mig, inte skulle hålla kvar dörren en sekund. Ofta är det samma person som tar upp en hel cablecross för att göra enarms pushdows i över en halvtimme, trots att det finns fler singelkabeldrag, eller gör bicepscurls med skivstången i den enda buren som finns när en annan står där för att kunna säjfa i knäböjen på höga vikter... wonder why??
 
Har sagt det förr, men kommer säga det igen. Jag förundras om och om igen av de som står på rad 10 cm från speglarna och tar upp all sikt från oss längre bak. Jag trodde att speglarna var till för korrigering av teknik, inte stårjagjättenäraserjagstörreochcoolareut. Syns det ens något när det blir ett hav av imma av all utandning från discosnubbarna?
 
Jag forsätter att vara taggad eftersom jag själv valt att träna i rusningstid. Jag försöker alltid vara vänlig, ordningsam och lägger naturligtvis tillbaka mina vikter på rätt plats. Även om det emellanåt inte känns som om det är någon idé. Skattjakt på gymmet får jag ju ofta gå på själv och hittar grejerna där de absolut inte hör hemma, på de allra mest konstigaste ställen. En gång låg det en 10kiloskaka på toa. Hur tänkte man där? Försöker helt enkelt tänka att jag får aktiv vila mellan övningarna.
 
Petitesser som lukten av gammal svett blandad med sliskig parfym går dock inte att träna runt tyvärr, men ljudet av liiite för höga stön och kast med 35 kilos hantel avvärjs lättast genom egen lite för hög dunkadunka i lurarna och en enkelbiljett in i min bubbla. Strategin dessa kvällar kommer alltid vara densamma. Välplanerade, effektiva pass, med plats för små spontana B-planer och ännu bättre musik än vanligt. Då går det finfint!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hoppsan!!

SM går visst den 3 augusti, inte 24 augusti som jag trodde.. Alltså 3 veckor färre, att bli klar på. Får tänka om lite, men har en plan. Har genom skolan ett grymt energiberäkningsprogram så det går varmt just nu. Kanske borde plugga mer på allt det där andra vi ska lära oss med. Snart upp till Stockholm igen. Har även ett inbokat möte med en person där uppe som förhoppningvis ger mig ett positivt besked och därmed en rejäl motivationsboost inför SM. Jag hoppas och håller tummarna...
 
 
 
 
 
 

Japp, ni ser mig på SM!!!!!!!

Första veckan av 5 i Stockholm. 3 dagar fullproppade med kolhydrater, beräkningar och energibalans. Jag trivs hysteriskt bra. Vi är en brokig skara människor från olika delar av Sverige. Ett störtskönt gäng. O gymmet ligger bokstavligen 20 meter från utbildningslokalen.  Nu när jag ska köra SM i AF är ju det mycket lägligt men den förnäma placering av gymmet. Hinner köra både lunchpass och kvällspass.
 
Ökade i bänkpressen. Det där med att ha någon med sig som passar och peppar är helt fantastiskt. Träffade Frida, som coachade mig på decembercupen och vips, så satt 70 kg i bänken. Måste göras mer av framöver.  Personbästan är en stor motivator och lusthöjare.
 
 
Tänkte dela några tankar om hur jag ska överträffa mig själv på SM i augusti. För JA, jag har bestämt mig för att vara med och kriga. Jag anser mig ha en mycket god chans att förbättra mina resultat sen sist och utifrån det, tillsammans med att jag har möjlighet att träna den mängd jag anser vara behövligt, tog jag beslutet.
 
Jag kommer periodisera chins och dipsträningen framförallt. Just nu hänger jag på vikt och och kör. Jobbar fn med +10kg. Byter till 15kg plattan nästa vecka då jag klarar 10st chins med 10 kg extra. Det är inte så lätt som man tror med tävlingsstrikta chins och dips. Domarna är hårda och jag vet med mig själv att jag måste sätta de första korrekt för att få ett bra flow och komma i rätt läge.
 
Rodden är min mardröm. Men så vet jag också att det handlar om mjölksyratåligheten och den ska jobbas med framöver. 1km på tid är tufft. Att lyckas fördela energin på ett så bra sätt som möjligt och i slutänden få en så bra tid som möjligt blir en stor utmaning.
 
Har i nuläget inte riktigt klart för mig när jag börjar min diet. Har inte klart för mig hur många kg jag behöver tappa och var jag landar. Sist handlade det om 10 kg på 15 veckor, men tänker inte ha en lika lång diet denna gång, eftersom jag inte har samma utgångsläge nu som då. Tänker att det löser sig på vägen. Men resan är igång och beslutet är taget, med flera variabler i åtanke. När jag väl bestämt mig gör jag inget halvdant, så allt eller inget kommer det bli, på gott och ont.
 
Wish me luck och följ mig gärna på vägen, både här och på instagram.... O naturligtvis bär jag Team MMsports färger och tävlar för dem. Tack för er support!
 
 
 
 

Time to talk

Ödmjukt, något vagt, men ändå med en inre övertygelse ventilerar jag nu det jag gått o funderat kring ett tag, dvs att ställa upp i SM i Athletic Fitness i aug. Usch och yes på samma gång. Ambivalent som fan, men jag kan inte stå och titta på ett år till. JAG VILL VARA MED! Tävla, mest mot mig själv och mot mina resultat i DC 2011. Men även mot alla andra grymma atleter som kommer vara där och kriga.
 
Det känns nervöst, läskigt, men också spännande. Jag behöver i så fall lägga upp träningen annorlunda denna gång. Jag behöver tänka till. Jag måste effektivisera. Hur kan jag nå mina mål på ett sätt där tunnelseendet inte tar över? Där tävlingsförberedelserna inte går ut över min omgivning på samma sätt som sist. Jag har ideér och jag har andra förutsättningar denna gång. Jag jobbar mindre och pluggar mer. Kommer kunna träna där det inte märks allt förmycket. Mina barn ska inte undra vart mamma tog vägen. Det är det inte värt.
 
Så hur blir det? Det får vi se. Bestämmer mig ordentligt i slutet av maj, beroende på status då, men räkna inte bort mig, för det känns riktigt bra i magen...
 
 
 
 
 

Pics of a teamrider!

Plåtade bilder för min sponsor, det franska monoskimärket Duret förra veckan. Jag är grymt glad och stolt att få vara en av deras teamriders. Det är svårt att förklara den störtsköna känslan som det innebär att åka mono i en nysnöad sluttning som inte hunnit bli pistad.. Eller strax utanför pisten där inget pistas. För er som testade mono på 80-90 talet skrattar kanske nu, men det är sjukt stor skilland på dagens monoskidor och de som vi åkte på 1991.. Tänk skidorna på 80-talet och jämför med de carvingskidor vi kör på nuförtiden.. Går inte att jämföra. Likaså med monoskidorna.  Får du chansen, PROVA.. Kika in på MonoskiSweden, där finns mycket information om modeller eller och du kan få reda på vart man kan teståka.
 
Detta klippet tog jag förra året i Romme när jag åkte på min nya monoskida. Trist med pistad backe, men det blir så när åkningen just nu anpassas efter kidsens förmåga. Men nästa år, då jävlar blir det en monoresa till alperna..
 
 
 
Här är några av bilderna som Johanna fotade förra veckan.
 
 
 
 
 
Säger som jag så ofta gör: Why split your ride in two liksom....
 
 
 

Hur i helvete...

.... värmer man upp mentalt?
 
Det har jag klurat på många gånger. Alla är medvetna om hur viktigt det är att värma upp kroppen fysiskt innan rörelse, men konsten att värma upp viljan, inställningen och den mentala maskinen är svårare.
 
Det där med styrka, det kommer och går i mitt liv. Jag känner mig oerhört svag stundom, både mentalt och därmed ofta fysiskt. Jag har alltid varit ojämn gällande den mentala biten. Minns alla handbollsmatcher förr i tiden. Låg vi över hade jag ett jävlar anamma, spelade bra och gjorde grymma insatser på planen. Låg vi under eller om det andra laget började ta in fick jag ofta en mental kollaps. Tänkte tankar som: nu skiter jag i det här, eller: det spelar ingen roll, vi kommer ändå förlora. Och så blev insatsen därefter..
 
Med andra ord, jag var ojämn och det var jag som skapade det själv. Inställningen vinner alltid och den hade jag inte kontroll över alls. Då fanns inte ork, energi eller kunskap om den mentala uppvärmingen. Jag har blivit bättre på det nu, när jag inte längre är en lagspelare. Sanningens minut var när jag skulle tävla individuellt första gången. Minns att jag funderade på hur jag skulle göra. Hur jag skulle fokusera för att inte riskera att tveka.
 
Det svåraste är nog att desarmera sin nervositet. Den som får pulsen att höjas och musklerna att skaka. Den som relativt lätt slår undan benen på mig. När det kommer till träningen och jag ska maxa ett lyft eller ge mig på PB i chins eller dips måste jag verkligen bestämma mig för att det går. Annars går det inte..  Så jag sörjer inte längre att 5 min av min dyrtid går till att omsorgsfullt välja bästa låten för ändamålet, rabbla mantran i huvudet, stänga av alla tankar som inte hör till och andas.. Sen smäller det. Precis vad det gjorde i helgen när jag drog mycket bra siffror i marklyften.. Hell yea!!!!!
 

RSS 2.0