Jag tar mig friheter!

Jag springer inte mer än nödvändigt. Kalla mig lat, bekväm, ja det finns många fler ord för min olust till konditionsträning. I mina ungdomens år sprang jag utav bara satan, men alltid med en boll i sikte. Lagsport med bollar inkluderade var min grej. Jag älskade handbollen, men även innebandyn. När jag tränade inför Decembercupen och Athletic Fitness var jag tvungen att konditionsträna igen. Rodde, sprang i backar, massor av intervaller på bandet. Jag fick smälla till mig på käften varje gång innan, så tungt och trist tyckte jag det var. Men, jag hade ett mål, en boll i sikte.
 
Ikväll var det nödvändigt. Jag var tvungen att springa lite, utmana mina tunga ben, komma igång. Och med några små knep kom jag till skott. Random trance i lurarna, delmål med sikte på olika lyktstolpar och fritt utlopp för mina tankar gjorde att jag löpte 4 km. Utan att stanna.
 
Jag tänker bra när jag springer, funderar på livets små och stora spörsmål. Ikväll avhandlade jag fenomenet löpbandsnötarna med samma monotona hastighet, ca 7. Oftast tjejer. Oftast samma tjejer. Oftast samma tjejer som aldrig kommer därifrån.
 
Jag tror att många av dessa skulle vilja kapa bojan till bandet och ge sig ut på upptäcksfärd i andra delar av gymmet, om de bara kände sig mer trygga, visste vad de skulle göra. Hade en plan som de säkert kunde utföra. Om de bara kände sig mindre uttittade och granskade. För så säger många. De vill, men vågar inte. Inte själva i alla fall.
 
Jag tror på styrketräningen, som en mycket god strategi för att hantera både oro och ångest. Jag tror på att det är bättre än att skära sig, att det är bättre än att självmedicinera med annat, som alkohol och droger. Styrketräning lugnar, den yttre styrkan väcker den inre styrkan till liv. Den skapar självförtroende och bidrar till en inre harmoni..
 
Så jag tar mig friheter i mitt jobb som kurator. Tar då och då med ungdomar som vill, till gymmet för att fungera som stöttepelare och motivator. Vi går förbi löpbanden, crossarna, cyklarna. Vi går helt enkelt vidare. För att kika på hantlarna, skivstängerna, viktskivorna. Tillsammans. Och just det där ordet tillsammans funkar sjukt bra. Vips så inträder tryggheten, modet och glädjen. Att upptäcka att man vågar mer än man trodde och att det inte var så farligt är en hell of a boost. Ska understrykas att jag är inte är utbildad personlig tränare. Utger mig inte för att vara det heller. Det jag vill åstadkomma är fler och bättre strategier på unga människors listor över hur de ska tackla och hantera svårigheter i livet. Och att ta ut sig fysiskt bland vikterna är ett bra alternativ, vilket jag redan fått bekräftat flera gånger hittills.
 
 

Kommentarer
Postat av: Eva Franzén

Louise! Du är en klippa och förebild för både ungdomarna och alla oss andra. Fortsätt med det.... Klart att det är bättre med adrenalinkicken av att orka mer i skivstången än det destruktiva eländet. Du peppar mig till att våga och kaxa upp mig i gymmet! Kram

Svar: Stor kram Eva! Jag har förstått att du svettas en hel del på gymmet. Keep on. :-) Din positiva anda o ditt alltid så glada leende ger mig energi.
Louise

2013-02-28 @ 22:58:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0