Att plötsligt bli nåt man inte är

Jag minns det så väl. Konstigt, vissa saker man fått höra i sitt liv fastnar och etsar sig fast, ofta de saker som inte varit så positiva. Jag var 11 år. Det var en jämnårig person som jag tyckte mycket om, som sa de där orden. Tror han var sur på mig för något. Och så kom det, som småspik genom luften.
 
Han skrek FLODHÄST åt mig över hela skolgården, så det ekade mellan husen. Jag minns hur ledsen jag blev och förvånad.. Jag minns att jag själv inte tyckte jag var speciellt stor eller flötig, utan snarare högst normal. Spelade mycket handboll på den tiden och var väl inte så speciellt tjejig, har nog aldrig varit det, men flodhäst hade jag aldrig associerat mig med.
 
Så vad syftade han på minns jag att jag tänkte. Jag var definitvt ingen flodhäst. Ändå kände jag mig som en flodhäst, från det ögonblicket och en tid framöver. Ordet förföljde mig, som en skugga. Ändå sa han det bara en gång. En endaste gång.
 
På det stora hela brydde jag mig inte så mycket, men visst provade jag tesen x antal gånger, speciellt då jag var nere eller hade en dålig dag. Nånstans visste jag bättre, förnuftsmässigt. O eftersom jag varit lyckligt lottad med vänner och familj som alltid tyckt om mig oavsett vad, fick detta inte så stor plats som det skulle kunnat få om livet varit annorlunda.
 
Med detta skänker jag en tanke till dem som inte får de där tusentals fina orden och bekräftelsen från andra att de duger kastade efter sig. Som inte får sköldarna som gör att de nedtryckande orden och de bitska kommentarerna inte når fram och kan göra skada....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0