Att bara vara summan av sina prestationer

Jag blir lika ledsen varje gång jag hamnar i samtal med någon som aldrig fått möjligheten att fundera på vilka de är eller känner att de älskas för sitt vara. Många reducerar sig själva till enkom sina prestationer och vad de gör, eftersom det är det som räknas på många håll. Kanske för att det har varit enda vägen till varat och bekräftelsen på att få vara överhuvudtaget. För många den ständiga jakten på att duga till. Så vad händer när du inte längre kan prestera? När det är i prestationen hela din person och din identitet har legat?
 
Den villkorslösa kärleken har tappats bort någonstans på vägen. Det är lite sorgligt eftersom vi är så mycket mer än våra prestationer. Så mycket mer än uppfyllandet av alla förväntningar som ställs på oss utifrån och från oss själva. Att känna att man duger som man är kan kännas luddigt och abstrakt, men är det som höjer våra tankar om oss själva när vi väl får uppleva det och vågar tro på det. Då är det skit samma att vi inte längre kan leva upp till det vi tidigare gjort. För vi duger ändå...
 
 
 
 
 
Trackback
RSS 2.0