Om att bli buren när man själv inte orkar bära

Det sägs att man kan räkna in sina riktiga vänner på handens fem fingrar. Kanske ligger det något i det. Vänskap är enligt definitionen en social relation i vilken de båda parterna känner tycke för varandra och hyser ömsesidig tillit och respekt. Och från att i början ha innefattat ett större kärleksbegrepp handlar det mer idag om en kamratrelation.

Fick förmånen att idag tala med två av mina närmsta vänner, för jag ser det som en förmån. Vi ses inte ofta, vi bor inte ens i samma stad, men med båda kan jag tala om allt. På olika sätt. Det skiljer 20 år mellan dem och de finns inte en tillstymmelse till likhet dem emellan. Härligt, underbart och befriande. Att ha två nära vänner med så olika bakgrund och så olika liv.

Jag anser att jag har försummat flera av mina vänner under senare delen av hösten. Jag har inte orkat, eller så har jag tränat eller så har jag tränat eller tränat.... Men tänk er, det gör inget, för de finns där ändå. De finns kvar.. Den ena fanns tom på plats under Decembercupen, för min skull. Inget jag förväntat mig överhuvudtaget, vem fasen vill åka till Lund en lördag morgon kl.8 för att se en galning häva sig upp och ner på olika sätt.. Jag vet att många fler ville och hade för avsikt att komma och stötta mig. Den vetskapen glädjer mig nåt oerhört och värmer mitt hjärta.

Jag tror att jag kan räkna in mina närmsta vänner så jag även måste använda några av den andra handens fingrar. Jag är lyckligt lottad. Den definition jag gör är enkel. Vilka kan jag ringa mitt i natten om det är kris? Vilka skulle stå givakt för mig om jag verkligen behövde det? Vilka skulle släppa sitt och hålla mig ett tag när jag inte orkar?  Så enkelt är det. Att man inte träffas så ofta har inte med saken att göra för mig. Äkta vänskap handlar för mig om att ta vid där det slutade sist, oavsett hur lång tid det än gått sen sist.

Jag är oerhört tacksam!
Trackback
RSS 2.0